Vi är extremt exponerade för utvecklande möjligheter hela tiden, så pass att vi lätt bli distraherade. När vi tröttnar på något eller blir uttråkade så slutar vi och byter till nästa grej. Vi ger upp för lätt. Med dagens teknik så förväntar vi oss att allt ska gå snabbare och snabbare och mer effektivt. Vi försöker åstadkomma mer genom att lägga till fler uppgifter i våra redan fullproppade kalendrar. Och när vi misslyckas med en av de saker vi tryckt in, så känner vi oss omotiverade och ger upp och börjar på nästa.
Tänk så många gånger du lagt ner boken efter de första 50 sidorna eller slutat träna efter den första månaden av träningsprogram för att du inte fått resultaten du förväntade dig ännu.
För grejen är att din motivation ofta är hög i början av ett projekt eftersom det då är lättare att se framsteg i relation till starten, samma effekt får vi nära slutet. När vi befinner oss i mitten däremot, då är det lätt att stöta på patrull eftersom vi är i ovisshet, vi vet inte riktigt hur långt det är kvar och vi har inte upplevt resultaten vi strävar efter ännu. Motivationen sviker.
Vissa dagar känns det som att vi kan göra vad som helst och andra som att inget fungerar. Ibland känns det till exempel som att jag skulle kunna skriva en bok på en dag och avsluta med ett maraton innan jag lägger mig. Andra dagar är det knappt att jag är sugen på att laga en vettig frukost och absolut inte att träna. Vissa dagar känns det busenkelt och andra som att allt är en brant uppförsbacke som aldrig tar slut. Det är helt normalt, vi är människor men håll ut, för det vänder.
Det kommer i vågor, motivationen alltså. Det kommer alltid finnas toppar och dalar. Så är livet, livet händer. När vi är som mest motiverade så är allting lekande lätt, inget kan stoppa oss. Men topparna varar ju sällan så länge som man hoppas. Vi kan inte alltid känna oss på topp och så behöver det vara. Vi behöver uppleva skillnaderna. Hur ska vi annars veta när vi är motiverade eller inte. Att det går upp och ner garanterar att vi får moment framåt. Tänk om motivationen var ett rakt streck alltid samma då hade vi ju inte satt några mål när vi känt oss som mest peppade och allt hade varit mittemellan utan något intresse eller ambition.
Vi kan inte bli immuna mot det faktum att motivation sviker oss emellanåt, för vi kan inte kontrollera allt som händer runt oss. Däremot så vi kan stärka våra mentala resurser och vi kan skapa system att luta oss mot för att kunna må och prestera bättre även när motivationen är låg. Ett system av goda vanor och välutvecklad disciplin exempelvis.